Två skator dyker upp i deras trädgård till våren och varje morgon är de där, lika ofelbart som soluppgången. De bygger ett bo, kvist efter kvist läggs på plats i ett samarbete av perfekt harmoni. Boet blir större och större. Med tiden allt mer kaosartat och till synes utan förklaring.
Ur det föddes samtalet om skatornas avsaknad av ungar, om boet som en spegling av skatornas inre; materialiserad vånda, barnlöshetsångestens fysiska form. Det var mer på skämt än på allvar alltihop, naturligtvis…
Boet är den tredje novellen i serien #dahlrotnovellerna och det är en mångbottnad novell, med ett öppet spelrum för tolkningar.
