"Åt nordost vänder det gamla huset en väldig brandmur, som står grå och ödslig under hela vintern när inte solen kommer åt den. Den stora murytan är en tröstlös enahanda. Den har mörka fläckar som utslag efter en sjukdom, och där bitarna av putsen fallit bort gapar hål; den är anfrätt av tiden. Men då solen tar fatt på den får den liv. Allteftersom våren skrider fram vrids solljuset in mot brandmuren."
Som en slags förlängning av sin debutnovell «Perspektiv från Stigberget» skildrar Walter Dickson än en gång den rörelse och det liv som kunde betraktas från Stigbergshöjden i Masthugget, Göteborg. Novellen utgörs av ett flertal porträtt av invånarna i en gammal hyreskasern i Masthugget. Det är förtroliga personskildringar som fångar fattigdom och hårt arbetande människor med inga eller få framtidsutsikter. Betraktelserna är objektiva, men görs med en inbjudande inlevelse och genomgående värme.
Walter Dickson [1916–1990] var en svensk roman— och novellförfattare, född i USA, senare bosatt i Falkenberg. Han debuterade med novellsamlingen «Perspektiv från Stigberget» 1942 och kom att skriva flera kulturhistoriska essäer och böcker om Halland. Emigration är ett återkommande tema i Dicksons berättelser, han skrev en romansvit baserad på sin egen familjehistoria och emigration till Amerika. Hans emigrationsskildringar har jämförts med Vilhelm Mobergs och Artur Lundkvist ska ha sagt «att medan Moberg är realismens skildrare av emigrantlivets stora skeende, skapar Walter Dickson den inre upplevelsens realism». Dickson gör ett betydligt litterärt avtryck med sin kreativt förtroliga berättarstil.
