Varför blir vi så starkt berörda av somliga böcker? Vissa romanfigurer kommer oss så nära att vi tycks känna dem bättre än våra vänner. Det gäller inte minst de litterära gestalter som hjälper oss att reflektera över de existentiella grundvillkoren, frågorna om livets mening, om ondskan, om döden. Vi samtalar med dem, trots att de ju inte “finns”. I en inre värld lever vi deras liv, drömmer deras drömmar och kämpar deras kamp — eller läser vi i själva verket hela tiden om oss själva?
Aijosjas leende diskuterar skönlitteraturens andliga betydelse i en tid när den organiserade fromheten misstros. Den handlar om att möta Guds frånvaro och mystikens ordlösa tillit tillsammans med några gestalter i en diktad värld. Den rör tröstens och trons psykologiska villkor, gudstrons känslomässiga källor och den försöker tolka bokläsandet som ett slags friskvård. Bokens längsta parti är en närläsning av några avsnitt som berör tro och tvivel i Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Sven Delblancs Livets ax, Harry Martinsons Aniara och R.S.Thomas diktsamling Minnen av eld utgör grunden för en diskussion om naturmystik, rit och Guds tysta tilltal, om det «land som är avlägset land». Boken avslutas med ett antal personliga skisser från inre och yttre resor och ett avsnitt med teoretiska reflexioner om religionspsykologins relation till skönlitteraturen.
