Blod över hela golvet
Den 7 oktober 1975 stod jag och plåstrade om en patients arm när en assisterande sjuksköterska kom inrusande och sa att ett flygplan hade kraschat och att skadade var på väg in med helikopter. Det var min femte dag som underläkare på akuten i Hudiksvall. Alla överordnade var i matsalen, och medan jag och sjuksköterskan frenetiskt letade efter pärmen med instruktioner för nödsituationer kunde jag redan höra helikoptern landa. Vi två fick klara det på egen hand.
Några sekunder senare rullade en bår in med en man i mörkgrön overall och kamouflagefärgad flytväst. Det ryckte i hans armar och ben. Ett epileptiskt anfall, tänkte jag; av med hans kläder. Jag fick lätt av honom flytvästen, men overallen var svårare. Den såg ut som en rymddräkt med kraftiga dragkedjor överallt, och hur jag än försökte kunde jag inte hitta den dragkedja som öppnade den. Jag hade just noterat att uniformen betydde att han var militär när jag la märke till blodet över hela golvet. ”Han blöder” skrek jag. Jag visste att han med så stor blodsutgjutelse skulle kunna dö på några sekunder. Men så länge overallen var på kunde jag inte se var det kom ifrån. Jag högg tag i en stor gipstång för att klippa igenom tyget och skrek till den assisterande sköterskan: ”Fyra påsar blod, 0 negativt. Nu!”
Till patienten skrek jag: ”Var gör det ont?” ”Jazje sjisja … na adjezjizja zja …” svarade han. Jag förstod inte ett ord, men det lät som ryska. Jag såg mannen i ögonen och sa med klar röst: ”все тихо товарищ, шведские больницы”, vilket betyder ”Allt är lugnt, kamrat, svenskt sjukhus.”
Jag kommer aldrig att glömma den panik jag utlöste med dessa ord. Vettskrämd stirrade han på mig och försökte säga något: ”Vavdvfor papratarjenji rysskamememje ej …” Jag såg skräcken i hans ögon och insåg att det här måste vara en sovjetisk jaktflygare som skjutits ner över svenskt territorium, vilket innebar att Sovjetunionen angrep oss. Tredje världskriget hade börjat. Jag var förlamad av skräck.
Lyckligtvis kom översköterskan, Birgitta, tillbaka från lunchen i detta ögonblick. Hon ryckte gipstången ur min hand och väste: ”Klipp inte sönder den. Det är flygvapnets G-dräkt och den kostar över 10 000 kronor.” Sedan tillade hon: ”Och kliv av flytvästen. Du trampar ju på färgpatronen och färgar hela golvet rött.”
Birgitta vände sig till patienten, befriade honom lugnt från G-dräkten och virade in honom i några filtar. Under tiden sa hon till honom på svenska: ”Du har varit i iskallt vatten i 23 minuter, det är därför du skakar och hackar tänder och vi inte kan förstå vad du säger.” Den svenska stridspiloten, som uppenbarligen hade kraschat under ett rutinuppdrag, gav mig ett lugnande småleende.
För några år sedan kontaktade jag piloten och var lättad över att han inte kom ihåg något alls från de första minuterna på akuten 1975. Men för mig var upplevelsen svår att glömma. Jag kommer för alltid att minnas mina totala felbedömningar. Ryssen var svensk, kriget var fred, det epileptiska anfallet var nedkylning och blodet var färg från en ampull innanför flytvästen. Ändå hade allt verkat så övertygande för mig.
När vi är rädda ser vi inte klart. Jag var en ung läkare som ställdes inför min första nödsituation, och jag hade alltid varit livrädd för ett tredje världskrig. Som barn drömde jag ofta mardrömmar om det. Jag vaknade och sprang till mina föräldrars säng. Jag lugnades först när pappa än en gång gick igenom detaljerna i vår plan: vi skulle ta tältet i cykelvagnen och cykla till skogs och leva på blåbär. Oerfaren som jag var och för första gången ställd inför en nödsituation hade min hjärna snabbt utvecklat värsta tänkbara scenario. Jag såg inte det jag ville se, jag såg det jag var rädd för att se. Kritiskt tänkande är alltid svårt. Men det är näst intill omöjligt när vi är rädda. Det finns inte rum för fakta när rädslan har tagit över hela systemet.